Ska snart sova men tänkte hinna med ett Kärleksinlägg innan. Förra gången tog vi upp Vad är kärlek? och idag tänkte jag skriva om olika sexuella läggningar, vad det innebär, hur det är och hur det är att komma ut. Enjoy!

En sak har de flesta gemensamt: att både kunna bli förälskad i och sexuellt upphetsad av andra personer. En del förälskar sig i eller blir upphetsade av någon av samma kön, det kallas för homosexualitet. Andra känner kärlek och lust för en kille om man är tjej eller för en tjej om man är kille, vilket kallas heterosexualitet. En hel del kan bli kära i och sexuellt upphetsade av både tjejer och killar och det heter bisexualitet. Ett samlingsnamn på hetero-, bi- och homosexualitet är sexuell läggning.

Hur vet man vilken sexuell läggning man har? Först och främst väljer alla vad man vill kalla sig själv, om man vill kalla sig något som har med sexuell läggning att göra. Vill man säga att man är homosexuell, heterosexuell eller bisexuell så kan man fundera på vilket kön personer man attraheras av har. Om det är tjejer eller killar eller både och.

En del kommer på vilken sexuell läggning de har när de är unga. Andra kan tänka att man har en viss läggning länge och ändrar sig sedan när man är äldre. En del funderar aldrig över sin sexuella läggning. Det gäller oftast om man är heterosexuell och därför inte behöver uppleva att andra tycker att man är ”konstig” eller ”annorlunda” på grund av vem man gillar. Omgivningen förväntar sig ofta att man är heterosexuell och ofta är det först om man bryter mot de förväntningarna som man börjar fundera på sin sexuella läggning.

Det är stor skillnad på hur människor lever sina liv, oavsett sexuell läggning. På samma sätt som när det gäller alla egenskaper, intressen eller utseenden. En del saker syns på ytan, men ingen kan läsa andras tankar, känna andras känslor eller se vad en person ägnar sig åt när andra inte ser. Det betyder att man inte blir hel i andras ögon när man bedöms efter bara handlingar eller yttre kännetecken.

Ändå tolkar många det som en person gör till vad personen är och så placeras man i ett visst fack. Det kan bli tydligt när man ser två människor hålla handen. Många som ser två tjejer eller två killar antar att det handlar om homosexuella tjejer eller killar. Den sexuella läggningen hamnar i fokus. Och många kan fundera på hur homosexuella är och tänka att de som håller handen är på det ena eller andra sättet. Det är inte lika vanligt att många börjar tänka på heterosexualitet och hur heterosexuella är när det är en tjej och en kille som håller handen. Bisexuella blir lätt helt osynliga då andra tänker att två tjejer eller killar som håller varandra i hand är just homosexuella, eller inte tänker på att en tjej och en kille som är tillsammans kan vara något annat än heterosexuella.

Det viktiga är att man är nöjd med den man är. Man kan och får leva vilket liv man vill oavsett vilken sexuell läggning man har. Man kan leva med partner eller inte, man kan skaffa barn eller inte, man kan jobba med vad man vill och så vidare. Man behöver inte ens bestämma sig för att man har en viss sexuell läggning om man inte vill eller känner ett behov av det. Men det kan kännas skönt att berätta och visa att man till exempel är homosexuell eller bisexuell och stolt över det. En del gör det för att visa på en motvikt till alla förväntningar om att vara heterosexuell och tankar om att det är svårt, jobbigt eller konstigt att vara homosexuell eller bisexuell.

Det fanns en tid då det var förbjudet i lag att ha sex med en person av samma kön. För bara trettio år sen räknades det faktiskt som en sjukdom att vara homosexuell eller bisexuell i Sverige. Idag är ett sånt sätt att tänka väldigt konstigt för många och det är förbjudet att diskriminera någon på grund av sexuell läggning. Men det finns fortfarande många fördomar och man kan till och med råka ut för våld eller hot om våld bara för att man vill vara eller är tillsammans med någon av samma kön.

Det är jobbigt att behöva ljuga om eller förneka vad man tänker, känner eller gör och ingen ska behöva spela en falsk roll. Det är först när man kan visa viktiga delar av ens personlighet som man kan känna sig synlig och hel. Får man dessutom positiva reaktioner från andra, och känner att man är fri att vara den man är, så blir man lätt både en friskare och gladare person.

Andra människor tänker sig ofta att man är på ett visst sätt utan att veta allt om en. Det är vanligt att man förväntas vara en tjej på ett visst sätt eller en kille på ett annat sätt, och att man ska gilla killar om man är tjej eller tjejer om man är kille. Men ofta stämmer inte förväntningarna med verkligheten. Många berättar att man är något annat och då kommer man ut som homosexuell, bisexuell eller transperson. Eller så berättar man just att man är något annat utan att sätta ord på det.

Homosexuella blir kära i eller har sex med personer av samma kön och bisexuella gillar både tjejer och killar. Det finns en tanke i samhället om att ”riktiga” killar gillar tjejer och tvärtom, och att inte ses som riktiga tjejer eller killar är ett problem som homosexuella och bisexuella delar med transpersoner. Som transperson kan man känna att man har ett annat kön än hur kroppen ser ut eller som det står i myndighetsdokument som pass. Eller så ser man på på sitt kön på ett annat sätt än vad andra tänker om en. Det kan också vara att man gillar att klä sig på ett sätt som många tänker att man inte borde som tjej eller kille. Givetvis finns inga människor som är mer ”riktiga” än andra.  

Uttrycket "att komma ut" kommer från början från det längre uttrycket "att komma ut ur garderoben". Det kallas ibland att man tvingas leva instängd i en garderob om man inte kan berätta att man är homosexuell, bisexuell och/eller transperson.

Man behöver oftast inte komma ut om man istället är en heterosexuell cisperson. Heterosexuella är alltså tjejer som blir kära i eller har sex med killar, eller killar som blir kära i eller har sex med tjejer. Cisperson kan man vara om man inte är transperson. Det är tjejer som har tjejkroppar, känner sig som tjejer och räknas som tjejer av myndigheterna, eller killar som är på samma sätt. Själva orden heterosexuell och cisperson används sällan just för att det handlar om något som är så självklart förväntat att det inte behöver förklaras. Särskilt cisperson är ett ovanligt och nytt ord för många.

Däremot används orden homosexuell, bisexuell eller transperson ibland. Man kan läsa om orden i tidningar, höra och se dem på TV eller kanske höra någon prata om dem i skolan eller på jobbet. Men många homosexuella, bisexuella och transpersoner är med om att de inte beskrivs som några som faktiskt finns överallt och är närvarande i klassrummet, i fikarummet eller på släktträffen. En förälder kan se en homosexuell person på TV, utan att tänka på att dottern som sitter i soffan bredvid också skulle kunna vara homosexuell. Därför kanske dottern aldrig får frågor om hon till exempel träffat en annan tjej, men föräldern kanske frågor hur det går med killar. 

Det kan kännas jobbigt att inte bli sedd och respekterad för den man är och som att man håller på någon sorts hemlighet. Då kan man komma ut. Ibland är det enkelt och ibland kräver det mycket styrka. Ibland kanske man faktiskt inte vet vad man ska komma ut som, man vet bara att det inte känns bra att andra tar saker för givet. Men man bestämmer alltid själv vad man vill kalla sig, man kan alltid ändra sig och man behöver inte kalla sig för något som man inte vill. 

Att komma ut kan vara något man gör i flera steg. Det kan börja med en känsla av att inte känna igen sig i förväntningarna om att vara heterosexuell cisperson. Det kanske känns fel när andra frågar om man träffat en kille om man är tjej eller tvärtom, eller när man måste gå på en tjejtoa trots att man känner sig som en kille. Man saknar ofta ord för känslorna.

För att ta reda på mer om sina känslor surfar många runt på nätet och hittar information eller andras berättelser på bloggar och i communities. Man kan också ringa anonymt till olika jourtelefoner eller använda frågetjänster på nätet. Nästa steg kan vara att man vill träffa någon som känner likadant, för att prata om sina tankar och känslor men också för att bli tillsammans, älska och ha sex med. Någon besöker ett ställe eller en cafékväll som vänder sig till homosexuella, bisexuella och transpersoner, någon annan stämmer en träff med någon och tar en fika.

När man själv har accepterat sina känslor berättar man ofta för någon som står en nära om att man är homosexuell, bisexuell eller transperson. Många börjar med en kompis och tar kanske föräldrar senare. En del väljer att komma ut för så många som möjligt, medan andra kommer ut för några utvalda.

Det tar olika lång tid för olika människor att bestämma sig för att komma ut och hitta ett sätt att göra det på som känns bra. Det kan gå mycket snabbt eller så kan det ta flera år. Sedan räcker det oftast inte att komma ut en gång. Man träffar alltid nya människor som förväntar sig att man ska vara på ett visst sätt. Men många tycker att det är läskigast första gången och att det blir lättare att komma ut sen. 

Det är viktigt att känna till att det går väldigt bra för de allra flesta som väljer att komma ut. Vänner, familj och alla som tycker om en vill att man ska må bra och bli respekterad.

Men man kan också möta dåliga reaktioner. En del personer har väldigt svårt att förstå att någon kan vara homosexuell, bisexuell eller transperson. En del kan till och med säga att det är sjukt eller förbjudet. Trots att de har fel, och ofta kommer på det senare, så kan det förstås vara väldigt jobbigt att höra. Det sättet att tänka kan också göra att man hamnar i farliga situationer. Man kan utsättas för våld eller hot om våld. Därför gäller det att noga tänka efter vem man kommer ut inför och börja med någon som man verkligen litar på eller söka stöd hos till exempel en ungdomsmottagning eller en förening för homosexuella, bisexuella och transpersoner.

Om man kommer ut och personer i ens omgivning behandlar en illa så är det viktigt att tänka på att man har rätt att vara den man vill och att känna sig trygg. De kan göra sig skyldiga till något olagligt, vare sig det handlar om kompisar, arbetskamrater eller familj. Bor man hemma hos sin familj och de behandlar en illa så kan man ta hjälp av socialtjänsten i sin kommun som då ska se vad de kan göra för att man ska få det bättre. I yttersta fall kan man få skyddat boende. 

• Det finns många som är glada att ha kommit ut, som har det bra och som gärna stöttar andra som funderar på att komma ut, till exempel på communities eller i föreningar.
• För de allra flesta som berättar för andra att man är homosexuell, bisexuell eller transperson så går det väldigt bra.
• De flesta som man kommer ut för ser det som ett förtroende, även om en del kan bli överraskade och vilja ställa frågor. Vanliga frågor är hur länge man tänkt på det, om man är säker och varför man inte berättat tidigare.
• Det händer att människor reagerar på ett dåligt sätt och är taskiga och man kan försöka komma ut för dem som man tror tar det bäst först och ta svårare personer senare.
• Om vänner inte kan respektera en när man kommit ut så är de inga bra vänner. Om familj och släktingar inte kan respektera en när man kommit ut så är det de som har problem och om de inte kan hantera problemen så kan man få hjälp på olika sätt.
• Man kan få hjälp från en ungdomsmottagning, en skolkurator eller socialtjänsten om man till exempel behöver skyddat boende. 

(Texterna tagna från www.umo.se)

Några komma ut berättelser:

Mattias, 21 år

Jag har en rätt flytande könsidentitet. Det beror lite på vem jag är med. Med mina icke-queera kompisar är jag FtM och bisexuell. Alltså en bisexuell kille. Men när jag är med mina queera vänner definierar jag mig oftast som intergender/genderqueer, panemotionell och asexuell.

Jag kom på att jag var transperson när jag var 17 år. Då hade jag definierat mig som bisexuell tjej i några år. Jag var på en festival för HBT-personer och gick på en föreläsning med en transkvinna. Det var omvälvande och väckte enormt många frågor hos mig. Är jag verkligen en tjej? Jag har ju aldrig varit särskilt ”tjejig”.  Kanske är jag en kille? Jag hade inte hört talas om intergender utan tänkte att man måste vara antingen tjej eller kille, men bestämde mig där och då för att jag kanske kunde hitta på ett eget kön åt mig själv. En sorts blandning mellan tjej och kille. Efter det började jag gå till en sexolog och läsa böcker om transsexualism. Min identitet som FtM började formas. Jag började kalla mig själv för Kim (eftersom det var det enda könsneutrala namn jag kände till) och alla mina vänner kallade mig för det. Men efter några månader sa en av mina vänner att han tyckte att jag skulle passa bättre i att heta Mattias.  Jag hade inte tänkt så mycket på vilket namn jag ville ha så jag tog det. Nu har jag hetat det i några år och tänker fortsätta att kalla mig det, men om jag kunde göra om det skulle jag nog ta ett annat namn.

För tre år sedan lämnade jag staden där jag växt upp och flyttade till Stockholm. Jag har kommit ut som transperson för större delen av min familj och släkt. Jag har kommit ut för alla mina nya vänner i Stockholm och för några av mina gamla vänner i staden där jag växte upp. Alla utom tre personer har tagit det väldigt bra. Min pappa hade svårt för det hela eftersom jag alltid varit hans lilla flicka. Sen hade jag två gamla kompisar som verkligen inte fattade vad jag menade. Jag fick ge dem en rejäl lektion i transkunskap; de trodde att jag skulle bli som Dame Edna eller Babsan. De visste inte alls vad orden ”transperson” eller ”transsexuell” betydde. En av dem är fortfarande rätt så oförstående. Dessutom är hon väldigt konservativ och accepterar inte riktigt homo- eller bisexualitet. Vi har en rätt svår relation nu och jag vet inte om vi kommer att kunna fortsätta vara kompisar. Det känns ganska hemskt för hon var en av mina allra bästa vänner och det suger att förlora henne för att hon inte kan acceptera att alla människor inte är likadana.

Min mamma var däremot helt fantastisk när jag kom ut. Självklart tog det henne lite tid att komma ihåg att kalla mig för rätt pronomen och mitt nya namn, men bara ett år efter att jag kommit ut kunde vi sitta och diskutera packers och mastektomi (alltså att operera bort brösten) som om det vore det mest naturliga i hela världen. Hon har varit helt underbar och har stöttat mig enormt mycket. Flera av mina kompisar har också varit fantastiska. De flesta visste väldigt lite om transidentiteter när jag kom ut för dem men de har lärt sig snabbt och blir arga om någon säger något transofobt eller okunnigt.

Jag valde att komma ut på lite olika sätt; till mina föräldrar skrev jag ett långt brev med mycket info om hemsidor och föreningar där de kunde få reda på mer om transsexualism. Det kändes bättre att de letade info på egen hand än att jag skulle förklara varje litet steg för dem. När jag kom ut för mina vänner sa jag det däremot ansikte mot ansikte. Fast för de flesta av mina vänner var det nog ingen större överraskning. Numera behöver jag inte komma ut som transperson; jag har ju ett killnamn och ser ut som en kille. Jag använder både en binder och en packer.

Just nu pluggar jag och har precis flyttat till en ny lägenhet där jag bor med mina husdjur. Jag är polyamorös och har inga fasta relationer, men jag dejtar lite folk. Jag är nästan färdig med första året av transutredningen på Huddinge sjukhus och det känns väldigt bra.

Josefin, 19 år

Jag förstod att jag var bisexuell när jag var sexton. Jag hade väl haft det på känn sen jag var fjorton sådär men det var alltså inte förens jag var sexton som jag blev ordentligt jävla jättekär i en tjej. Jag tyckte hon var (tycker fortfarande) det mest fantastiska som någonsin funnits. Jordens åttonde underverk, anledningen till att solen gick upp om mornarna, (i alla fall anledningen till att jag gick upp om mornarna) universums mittpunkt. Jag var kort sagt väldigt kär.

I mitt fall var komma ut inte så mycket dramatiskt som träligt. Jag trodde man bara behövde göra det en gång, ta det enda steget, våga kasta sig utför stupet, som Filifjonkan och katastrofen ungefär. Tji fick jag.

Den första jag sa det till var min mamma. Eller sa det och sa det, jag fegade ur halvt igenom och sa att jag inte träffat rätt dvärg ännu. (undertexten i detta var att jag var öppen för tanken men inte blivit kär i en tjej än. Ja, jag ljög, än sen?). Hon bara tittade lite konstigt på mig och sa inte så mycket. (Ja, vad ska man säga om ens dotter säger att hon inte träffat rätt dvärg ännu?) Enda gången jag kommit ut ordentligt i riktig klassisk mening var faktiskt till min mormor. Jag skulle gå på mitt första Pride och mormor undrade lite försynt vad jag skulle göra där.
"Ja" sa hon " vore det inte lite som om en moderat skulle gå med kommunisterna på första maj?"
"Men mormor!" suckade jag "jag är faktiskt bisexuell"
"Det är du väl inte !" hävdade min mormor indignerat (Inte ovänligt utan bara lite lätt förolämpat med ungefär samma tonfall som om jag påstått att Michelangelo hade målat Mona-Lisa. Min mormor är mycket noga med att rätt ska vara rätt.
"Jo mormor" svarade jag tålmodigt. "Det är jag visst."
"Jaha" sa hon "jag menade bara att jag inte visste om det."
Sådär, så var det över.

Den jag fick problem med var verkligen det mest oväntade håll. Det var min syster som ställde till det. Min frigjorda, vidsynta storasyster som bara inte kunde få in begreppet bisexuell i sin skalle. Hennes spontana reaktion på att jag var bisexuell var att säga, totalt tvärsäkert : Bisexualitet finns inte. Det är bara en fas man går igenom. Antingen så blir man homo eller så blir man hetero men bisexualitet finns inte.

Jag tror inte jag kommenterade på det uttalandet, jag var nog fortfarande i chock över att hon precis innan kläckt ur sig: Homosexualitet är smittsamt.

Okej, hon har en poäng. Har man många homo eller bisexuella vänner så är hela ämnet mycket mer avdramatiserat och man blir mer öppen för tanken på det men just då var jag inte riktigt i stånd att uppskatta de finare poängerna med den kommentaren.

Vi hade att enormt gräl efter Pride, precis efter att jag gått färdigt paraden, vi stod mitt på Valhallavägen och bara skrek åt varandra. Tror östermalmstanterna hade en livad dag. Efter det hade vi ett långt samtal och redde ut alltihop. Trodde jag.

Så fort vi har ett längre samtal om någonting utspelar sig alltid följande scenario:
Vi pratar, tills jag säger någonting och min syster spänner ögonen i mig.
"Men Josefin" säger hon "vad är du egentligen? Är du gay eller är du bi?"
"Jag är bi." (jag bryr mig inte om att förklara att begreppet gay innefattar bisexuella)
"Okej, men vad innebär det då?"
"Att det inte spelar någon roll för mig om personen jag blir kär i är en tjej eller kille." säger jag pedagogiskt fast jag helst vill fräsa : "Vaddå, undrar du om definitionen har förändrats? Det var ju bara fyra månader som du frågade sist!"
Och så håller vi på. Jag kom ut för över ett år sedan och vi har fortfarande de här konversationerna. Jag antar att det blir lite bättre med tiden.

Jag bor i Stockholm. Över femtio procent av min bekantskapskrets är homo eller bisexuella. Jag hade inga som helst svårigheter med att komma ut. Ingen i min familj så mycket som lyfte på ett ögonbryn när jag kom ut (undantaget min syster då). För mig var det inget svårt alls att acceptera att jag var bi. (Går runt i två år med latent vetskap om det har man liksom tid att vänja sig vid tanken.) För mig har det varit problemfritt att komma ut. Inte ens en liten "Är du sån? " kommentar har jag fått. Jag har haft det väldigt enkelt, vilket inte förhindrar att jag tycker det är väldigt träligt att för femte gången förklara för min syster vad bisexuallitet är men så länge mitt värsta problem är att min syster totalt saknar homokompetens bör jag väl vara tacksam. Jag kan ju alltid köpa en "Jag älskar min bisexuella syster" pin åt henne på nästa Pride så kan hon kolla på den varje gång hon känner sig osäker.

Fler finns på http://www.linje59.se/

Puss o Kram

Lina Lilja

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan allihopa! Var ett tag sedan nu, och tyvärr så blir det här inget roligt inlägg för de flesta, i alla fall vad jag tror. Har en bra och en dålig nyhet, fast för vissa så kanske det blir två dåliga eller två bra eller jag vet inte vad. Men såhär...

Ledsen, ledsen, väldigt ledsen för att jag inte skrivit på typ evigheter, men min vecka har verkligen varit påfrestande! Fullproppad, sena kvällar, och dessutom psykiskt påfrestande. Men nu är den över och jag har S P O R T L O V !!!   Den ska ti...

Screw SVT, hata Melodifestivalen. Nu har det värstaste värsta hänt... Resultatet i dagens delfinal gjorde så att Alcazar kom till Andra Chansen, vilket visst är lite surt, men de är vidare i alla fall och kan fortfarande komma till Final. Grejen är b...

Ja, det är många som undrar vart jag håller hus.. Sanningen är (vänta nu, jag ska släppa en riktigt bomb!)... Djuuuuuuuuuuuuuupt andetag! Jag tror jag är redo nu;               DYGNET HAR BARA 24 TIMMAR!!!!   Chockande, jag vet. O...

Jahapp, då var ytterligare en delfinal i årets upplaga av melodifestivalen förbi och över. Jag var som sagt på genrepet vilket var roligt, men ändå inte superkul. Artisterna såg ut ungefär som om de precis klivit upp ur sängen (osminkade och håret va...