Under tiden jag har varit bortrest så har jag försökt tänka så lite som möjligt på livet här hemma. Det har varit så mycket här nu som har varit väldigt jobbigt, så att resa bort två veckor och slippa tänka på det och bara få slappna av, det var riktigt skönt.

Dock så är det svårt att bara släppa allt, även om det var betydligt lättare än jag trodde det skulle bli, så visste man ändå att problemen fanns där och hägrade över en, och en dag så skulle man få ta tag i dem. En sak jag däremot inte kunde sluta fundera på var varför jag håller på med hästar? Och sedan började jag fundera över varför jag ens funderar över varför jag håller på med hästar? Jag älskar ju det! Eller?

Varför jag började med hästar vet jag inte riktigt egentligen. Jag höll inte riktigt på med någon sport, så jag skulle väl mest testa på något tror jag, sedan blev jag fast. Jag vet inte vad det var jag fastnade vid, men jag vet i alla fall att sedan första dagen jag satte min fot i stallet har jag inte haft en tanke på att gå därifrån, förrän för ett år sedan.

Det var då ponnyn blev halt. Då var jag beredd att ge upp allt och skita i allt, jag ville inte mer. Men sedan kom den dagen då jag fick skritta ut på henne igen, för första gången på två månader, och på en gång blev det precis lika självklart igen, precis lika underbart.

Men snart så blev det inte lika kul längre. Visst, det var kul på hoppspecialerna, och vem tycker inte att det är helt underbart att dundra genom skogen i full galopp liksom? Men ridturerna blev kortare och kortare och oftare och oftare orkade jag inte rida, hon fick stå eller så lämnade jag henne till någon annan.

Tack vare en kompis så blev den sista tiden med Happy den mest underbara på våra två och ett halvt år. Känslan när hon verkligen lossnade på riktigt lär jag aldrig glömma, och med ens ångrade jag bittert att hon skulle flytta. Trots allt kändes det bra när hon åkte, och jag åkte inte till stallet lika ofta, jag behövde inte heller.

Men jag saknade det fort, inte hästägandet, men stallet, så snart började jag åka dit igen varje dag, trots att jag inte behövde. Vissa dagar hade jag inget där att göra egentligen, jag bara satt i något hörn en hel dag.

När jag var bortrest saknade jag det inte speciellt mycket. Eller okey, visst saknade jag det, men det var en hanterbar saknad. Inte som för ett år sedan när jag var i Spanien, när jag ville hem till hästen varje dag, jag saknade stallet redan innan jag åkte. Dessutom kastade jag mig inte dit det första jag gjorde när jag kom hem, jag har inte varit i stallet idag. Visserligen har jag gjort en massa annat, men hade jag verkligen viljat hade jag tagit mig dit.

Vad är det då som gör det så underbart egentligen? Vad är det som gör att jag så gärna hänger där och inte någon annanstans? Är det miljön, är det hästarna, är det människorna, ja vad är det egentligen?

Många av de kompisar jag har i stallet säger att de håller isär stallet och det andra livet. De har kompisar utanför stallet som de ofta umgås med, de har ett liv som inte bara kretsar runt hästar. De har en vänkrets i stallet, en utanför. De har helt enkelt ett liv utanför stallet - det har inte jag.

Är jag inte i stallet, eller umgås med stallfolk, så umgås jag med familjen, datorn eller tv:n. Jag har helt enkelt inget liv utanför stallet, stallet är mitt liv. Ett fruktansvärt tråkigt och deprimerande liv, men det är så det är.

En stor grej till varför jag valde att stanna i stallet och till varför jag älskar att hänga där är för att det alltid finns någon att prata med. Jag har alltid, av olika orsaker, haft svårt att lita på folk. Jag har haft svårt att skaffa kompisar, speciellt mer nära vänner, och även om det har blivit bättre nu, och jag jobbar på det varje dag, så har jag väldigt väldigt svårt att prata med andra om jobbiga och personliga saker. Det är därför jag älskar stallet så.

Visserligen så har jag numera flera kompisar som jag kan prata med och anförtro mig saker, men ibland går det inte, och då finns hästarna där. En fotboll, eller ett tennisrakert hjälper det nog inte så mycket att prata med, men ni anar inte hur mycket än häst kan trösta.

Jag minns, långt innan jag skaffade häst, hur jag kunde sitta i en av ridskolehästarnas spiltor, och bara sitta där hur länge som helst. Man behövde inte säga något, hästen förstod i alla fall. Den bryr sig inte om hur du ser ut, hur mycket du grinar, eller vad du är för människa. Den dömer dig inte så som en människa gör.

Sedan fick jag en medryttarponny och så småningom fick jag egen häst. Ni anar inte hur många gånger jag har ridit ut på Happy och bara grinat. Jag kunde grina i timmar, och Happy var så grymt snäll varje gång. Hon hade sina dagar då hon kunde bråka och dumma sig hur mycket som helst, men en dag då jag satt upp och började grina tvekade hon inte en sekund. Hon gick dit jag bad henne och gå, i den fart jag ville hon skulle gå (dock fick hon oftast bestämma tempo själv dessa dagar) och så bara gick hon där och lät matte grina. När jag grinat klart gick vi tillbaka till stallet, och så kunde jag sitta i timmar inne i boxen och titta på min vän. Min allra allra bästa vän.

Man ska inte luras av det faktum att jag inte grinade när min ponny åkte, för inombords saknar jag henne nå grymt, men det finns en dag då man måste gå skilda världar, så är det i allting, ingenting varar för evigt.

Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt med det här inlägget, som blev fruktansvärt långt, men jag tror det blev någon typ av övertalan att jag visst älskar hästar eller något, jag vet inte riktigt... Ledsen över sånt tråkigt inlägg, men ibland måste man få skriva av sig. Kommer snart ett roligare, lovar!

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Julia stagmo

3 juli 2009 15:06

Hej :)
Förstår att du säkert saknar happy, men
jag kan lova att hon har det jättebra!
Hon har en bästkompis oxå :)

http://juliastagmo.blogg.se

 

Lina Lilja

4 juli 2009 23:06

Jag vet att hon har det underbart bra hos er!! =)

http://lilja.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan allihopa! Var ett tag sedan nu, och tyvärr så blir det här inget roligt inlägg för de flesta, i alla fall vad jag tror. Har en bra och en dålig nyhet, fast för vissa så kanske det blir två dåliga eller två bra eller jag vet inte vad. Men såhär...

Ledsen, ledsen, väldigt ledsen för att jag inte skrivit på typ evigheter, men min vecka har verkligen varit påfrestande! Fullproppad, sena kvällar, och dessutom psykiskt påfrestande. Men nu är den över och jag har S P O R T L O V !!!   Den ska ti...

Screw SVT, hata Melodifestivalen. Nu har det värstaste värsta hänt... Resultatet i dagens delfinal gjorde så att Alcazar kom till Andra Chansen, vilket visst är lite surt, men de är vidare i alla fall och kan fortfarande komma till Final. Grejen är b...

Ja, det är många som undrar vart jag håller hus.. Sanningen är (vänta nu, jag ska släppa en riktigt bomb!)... Djuuuuuuuuuuuuuupt andetag! Jag tror jag är redo nu;               DYGNET HAR BARA 24 TIMMAR!!!!   Chockande, jag vet. O...

Jahapp, då var ytterligare en delfinal i årets upplaga av melodifestivalen förbi och över. Jag var som sagt på genrepet vilket var roligt, men ändå inte superkul. Artisterna såg ut ungefär som om de precis klivit upp ur sängen (osminkade och håret va...